Kinner

Okej gissa vad denna föreställer. Förutom "texten" högst upp så är det två olika figurer under.

Jonas 3,5 år äter bara sin mat och dricker ingenting av sin mjölk.

- "Men Jonas", säger jag, "du måste ju dricka lite mjölk nu inte bara äta maten."

Han tittar upp på mig. Okej tänker jag, vad bra nu kommer han nog att dricka när jag påminde honom. Det kan ju vara lätt att glömma. Men han fortsätter att tugga i sig maten och dricker ingenting så efter ett tag säger jag igen:

- Jonas, du måste dricka nu inte bara äta.

Han tittar på mig igen och surnar till

-"Nääää", gnäller Jonas, " jag kan ju inte göra ALLT, jag har ju inte fler armar!!"

... kan vara konstigt. Det gäller bara att tyda den rätt. Jag fick den här teckningen häromdagen. Gissa vad den föreställer!

Vi hade lungt eftermaten-mys med massage. Alla barnen fick massera varandra till lugn musik. De som ville fick hitta på en massagesaga till. Med massagesaga tänkte jag något mysig som att man går går i skogen och ser en björn eller simmar i havet eller något liknande gulligt som man kan slappna av till. Nu ska ni få höra en massagesaga som Jonas hittade på:

"Det var en gång en riddare som gick i skogen. Och så kom det en räv. Då knivade riddaren den med sitt svärd och så svärdade han den så det kom blod. Allt blod kom. Slut."

Okej, plåster hjälper på mycket i en viss ålder. Men idag var det extermt!
Senaste trenden, det hetaste just nu är star wars-plåster. De är ju så himla häftiga!



Kenny hade gjort illa sig i fingret så det kom blod och han fick då ett star wars-plåster på det. De andra småkillarna som såg upp till honom uppfattade det ganska snabbt och ville genast ha likadana plåster. För de hade helt plötsligt ont i sina fingrar. Hmmm, så konstigt..
- Nej, säger fröken, man måste ha gjort illa sig på riktigt
- Ja men det har jag!
- Men det måste komma blod för att man ska få ett star wars-plåster.
Ja, de är ju inte sena med att gå och gnida fingrarna mot staket, stolar och vad de kan hitta för att det ska blöda och att de ska få det där eftertraktade plåstret.

Efter ett tag kommer Josef fram till mig
- Titta fröken jag har gjort mig illa.
Han visar mig ett finger som ser helt och fint ut.
- Nej, Josef, det har du inte, svarar jag
- Men, men, men, säger han med gråten i halsen, jag vill att det ska komma blod fast det gör inte det!
Han har då förhoppningen om att jag ska förstå detta och ge han det där plåstret.
- NEJ, säger jag då.
Josef börjar storgrina. Jag blir irriterad av allt tjat.

- Nu får det vara nog, säger jag högt till alla barnen, INGEN får något star wars-plåster mer idag. Och måste man ha ett plåster så får man ett BRUNT!!
Då börjar även Krille och Jonas att storgrina för de har insett att nu är det kört på riktigt, de kommer inte att få det där plåstret.

Det är då man får plocka fram pedagogen i sig. Avledningsmanövern denna gång blir en ramsa som jag själv har hittat på:
"Alla barnen vinkar glatt
ifrån mormors hatt
alla branen står på tå
klara färdiga gå"
På "gå" ska man springa allt vad man har. Sen var det frid och fröjd!

Inga schyssta lökar här inte. De var mindre när vi kom hem än när vi planterade dem...

Såhär såg min köksträdgård ut när jag for:


Lök till vänster, spenat till höger. Lite ogräs som tittar fram. Såhär såg det ut när vi kom hem:



Ogräs till vänster, ogräs till höger och ogräs på gräsmattan. Så går det när ens sommarjobb brinner ner till grunden.
Vila i frid Max Midgårdsvägen

Spännande tjänster de säljer på willy's...

Josef, 3 år, skrapade sig i knävecket när han klättrade i ett träd.

-"Fröken, fröken, jag har gjort mig illa!" säger han med lätt darr på rösten
-"Men det där var väl inte så farligt" föröker jag
-"Jo, jag måste ha ett plåster"

Jag tittade på skrapet som var svagt rödfärgat av pyttelite blod.

-"Men inte behöver du ha något plåster på det där"
-"Joooo..." varvid han börjar snyfta

Okej tänker jag, två alternativ:
1. Ta konflikten med gråt och gnäll
2. Sätta på ett plåster och så går det över på en gång
Lätt val.

-"Kom då så ska du få ett plåster"
-"Okej!" svarar han leende och studsar iväg

Vi går in och sätter på ett plåster och genast känns det (förstås) lite bättre. När vi är på väg ut igen möter vi en mamma som precis har lämnat av sina barn hos oss. Josef förklarar då, på fullaste allvar, för henne:

-"Vet du, jag bröt benet så nu har vi satt på ett plåster"


Det finns inget som inte lite plåster hjälper på!

-"Min mamma har tissar"

Vid matbordet:
-"Jag måste bajsa"

-"Mina storebröder har pillesnoppar"

Fröken inför gruppen med barn:
-"Idag fyller Josef år"
Barnen svarar:
-"Jag med"
-"Jag med"
-"Jag med"
-"Jag fyller åsså år"
-"Jaaa, ja me" ..osv...

-"Min lillesyster dricker knoppmjölk"

Man vet aldrig vad som döljer sig bakom nästa andetag. Det kan vara en information, en lek eller en rap. Hos oss är de välkomna allihopa.

Tänk om... tänk om vi skulle dressera några av våra barn. Så när vi går på stan med en 5-6 stycken av dem skulle de helt plötsligt springa fram till en vilt främmande karl, som går med sin flickvän, och ropa "pappa, pappa". Sedan skulle de slänga sig runt benen på honom.

Visst hade det varit kul! Nu får man ju inte göra hur som helst med andras barn, men skrattet jag skulle frambringa i denna situation skulle förlänga mitt liv med ett par år. 

Vi höll på att skriva en berättelse, en superhjältesaga, fyra stycken 3-4 åringar och jag. Där kiddsen fick bestämma handlingen och vilka som skulle vara superhjälte respektive elak. Efter lite förslag enades alla om att våran kock fick vara superhjälte, han skulle då ha på sig mantel, dräkt, keps och en käpp. Jag har ingen aning om varför en käpp, men så skulle det vara. Sen skulle det komma någon som var elak och göra något elakt. Det är klart att tjuven kommer, som det elakaste de kan tänka sig. Men vad skulle han göra för elakt? Det värsta som de kan tänka på, såklart: Att putta någon. Det får man inte göra, superhjältekocken måste då sätta honom i fängelset så han får sitta och skämmas.

Och det här får jag betalt för, jag har världens underbaraste jobb!

Åh, måste ringa lärarförbundet och meddela att jag inte längre pluggar. Och så ska jag ju bli medlem i a-kassan, ifall det skulle skita sig helt med jobb. Undrar hur man ska gå tillväga. Bäst jag surfar in på deras hemsida för att kolla om de har något nummer man kan ringa. Aaaa, perfekt, där står det "medlemsservice 0770- 33 03 03" i stor storlek och med utstickande röd färg. De måste ju kunna hjälpa mig!

*ring ring*
(Typiskt trevlig inspelad röst) - "Om du undrar varför du inte fått inbetalningskortet för nästa månad så vill vi meddela dig att lärarförbundet förhandlar fortfarande om avgiften, så i maj kommer du bara att få ett inbetalningskort och i juli får du fler"...

*toooon*
*klick*

- Lärarförbundet, Marianne.
Knäpptyst.
Jaha, jag kanske ska säga något.
Lina: - Hej, jag heter Lina. Jag har varit studerandemedlem, men har pluggat klart nu och vill vara medlem på riktigt hos er.
Tystnad...
Lina: - Ja, jag är alltså stor nu och har gått klart i skolan. (Skrattar högt åt mitt torra skämt)
Fortfarande tyst...
Lina - Hallå?
Marianne: - Ja?
Lina: - Eh... Jag vill bli medlem på riktigt och också i a-kassan.
Marianne: - Jaha?
Lina: - Ja... Vad kostar det?
Marianne: - Har du fått broschyren "Att börja jobba"
Lina: - Eh... nee... eh, jag vet inte... Alltså kanske för länge sedan..
Tystnaaaaad...
Lina: - Ja om jag har fått den så vet jag inte var den är
Marianne: - Då skickar jag den till dig. Docentvägen 155, stämmer det?
Lina: -Ja, och vaddå, står allt i den? Om hur jag gör för att bli med i a-kassan och så?
Marianne: - Nej, inte vad det kostar. Har du jobb?
Lina: - Nej, jag vikarierar
Marianne: - Du måste ju jobba en hel del för att få bli medlem i a-kassan, det finns ju vissa krav.
Lina: - Men jag jobbar ju en hel del..
Marianne: - Då är det säkert inga problem för dig.
Lina: - Så då väntar jag på att få den där broschyren nu då?
Marianne: - Ja.
Lina: - Okej
Tystnad
Lina: - Hejdå?
Marianne: -Hejdå!
*klick*

Så nu väntar jag med spänning på att få läsa lärarens ultimata guide till att bli fullvärdig medlem i a-kassa och facket.

Det är ungarna som gör det. Tänker utanför boxen alltså. Vi "gamlingar" är så inskolade i vissa tankebanor att vi inte ens är medvetna om det.

Josefin 3 år kunde inte sova efter lunchen. Så hon var vaken tillsammans med mig. Efter ett tag blev hon rastlös och började att kliva upp och ner på en bred trappstege som har tre steg. Samtidigt som hon klev på de olika stegen räknade hon högt för sig själv:
 - "1, 2, 3".
Så klev hon upp igen och började om:
- "1, 2, 3".
Så höll hon på några gånger tills jag frågade henne om hon kunde räkna baklänges. Då tittade hon fundersamt på mig en kort stund, sedan svarade hon glatt:
- "Ja, det kan jag".
Hon sprang uppför stegen, vände sig om och klev baklänges, med ryggen före, ner:
- "1, 2, 3".

Vi tänkte inte på samma baklänges bara.